Novell

Du sitter ensam på bänken där ni träffades. Med musiken i öronen och vinden i håret känner du dig som en stor kliché. Du är som den där Kent låten. Den där som handlar om att återvända för det var väl något som hände där som förändrade ditt liv. Du har aldrig varit ett så stort fan av Kent. Någonstans i huvudet bakom muffinrecept och förra veckans spanska glosor spelas ett minne som en film om och om igen. Minnet av den första kvällen hemma hos henne.

Du satt på sängen, hon uppkrupen i soffan bredvid sin cd-spelare. Ni hade inte mycket att säga varandra nu när ni äntligen var här. Det hade varit tyst enda sen ni klev in genom den röda dörren till det lilla radhuset på Blomkålsvägen. Huset var stökigt och du hade genast ramlat på ett par kvarglömda sandaletter. Hon fnissade och hjälpte dig upp. Du bad om ursäkt och frågade varför det låg sandaler i hallen. Det var ju ändå november och löven hade ändrat färg och börjat falla för flera veckor sen. Hon svarade att det var sandaletter och lämnade den sista frågan obesvarad. Det var någonting hon alltid gjorde. Lämnade frågor hängande i luften. På något sätt kunde du ana att det var en sorts hämnd på att du hade svårt att avsluta långa meningar. Hon hade irriterat sig på det sen första dagen ni träffats.

Hennes rum var inte stort. Men precis lagom för två trasiga själar som desperat försökte komma på ett sätt att bryta isen, tystnaden.Väggarna var svarta, en av dem hade ett stort fönster man kunde sitta i. Där i hade hon kuddar och ett blommigt täcke. Fönsterkarmen var målad i mörkgrönt. I ett hörn stod en säng med bredden 103cm. Hon hade ett antikt sängbord i någon murken färg. Det var repigt, precis som hon. Soffan, som var en gammal fransk soffa i brun klädsel, stod bredvid fotändan av sängen. På ett väldigt litet skrivbord som matchade sängbordet stod det en CD-och LP-spelare. Under skrivbordet fanns det två backar fulla med skivor av olika storlek och ålder. Av alla de skivorna så valde hon att spela Kent. Fast vem kan klandra henne? Hon var allt de sjöng om. Ensam, förvirrad och krossad i tusen bitar. Än så länge var väggarna tomma men de skulle snart fyllas av bilder målade av dig. Det svarta skulle ersättas av färgsprakande i oljefärg och akvarell.

Så där satt du. Du var så liten i hennes ännu mindre rum. Ni sa nästan ingenting. Bara lyssnade på tonerna av moll gitarrer. På något sätt kunde det inte ha blivit bättre.

Du hoppar två år fram i tiden och hamnar i nu. Du hamnar på en bänk, sittandes i den sista sommarvärmen. Minnena spelas upp på repeat innanför kraniet. När du känner att någon smyger armarna omkring dig kan du inte låta bli att le. Ett par mjuka läppar mot din hals och lyckan sprider sig som eld genom din sommarbruna kropp. Du vänder dig om och möter läpparna.


Beatrice Heikkilä 9k