MOPEDKORT <3

Hej.
I helgen var jag ju på bokmässan med Elin. Det var så himla mysigt. Jag fick Lars Winnerbäck boken signerad, och köpte en bok mer namnet; Stolthet och Fördom och Zombier. Allt var så himla fint. På vägen dit så var Elins mamma hyper, Vi borde inte låtit henne dricka kaffe så tidigt, och ville fika så fort vi kommit ut på E4:an! Vi lyssnade och dansade och sjöng till Frank Sinatra och gillade det! Elin och jag bodde själva i ett liitet hotellrum och bråkade och fnissade om det lilla täcket och det göra "cancer-täcket". Det var jättemycket folk på mässan och vi blev lite tjuriga. Träffade en fin tjej som heter Emma, som Elin tycka var extra fiiin! *BlinkBlink* Hahaha, jag dör! har nog lite för trött för att skriva blogg egentligen. Aja, sammanfattat nu, Lars Winnerbäck är söt men har äckligt långt hår, jag hatar folk som går långsamt och scandichotellens frukost är GUDOMLIGA! (Pannkakor, äggröra, bacon, mackor, müsli, flingor, te, kaffe, juice...!!!!)

Idag träffade jag sofia. Så himla fint. Jag kom hem till henne innan hon själv och jag och hennes mamma pratade om mopedkort och när förarbeviset kommer hem. Jag gillar't! Skitsamma!
Nu ska jag nog kolla på tv! hihi heidoooo

A dark storm is on it's way

Okej, något fel är det hela jävla tiden och ja gär så arg och ledsen för att det aldrig kan bli lugnt. Jag smsar och försöker göra någonting bra men det slutar med att jag blir arg för att inget funkar och vem fan vet. är så jävla ensam. Hatar livet här. Hatar att det tär på mig så jävla mycket det där smset. Och det funkar inte att "inte bry sig" för det gör så jävla ont allting och jag låter som någon som ska vara med i Tyra Banks Show. Men det skiter jag i för jag är så jävla ledsen på allting och allt jag behöver är någonting som kan vara lite jävla stabilt för en gångs skull. Någonting som inte faller. Så fort det verkar bra så är det någonting som blir fel och jag är så jävla trött på allting vill bara vrida tillbaka klockan och säga "nej tack jag behöver inte det här". Sen skulle jag vända mig om och gå så jävla långt bort jag kunde för jag orkar verkligen inte mer nu. Jag vill bara ha någonting som är stabilt och står fast i marken. Jag behöver något som samlar mina tankar och säger, nu räcker det sluta tänk så dricker vi te och mår bra. Vill ha det bra.
Mår så jävla illa hela tiden. Känner mig som jag gjorde för länge sen. Tiden då Max var här, och sen inte. Gud jag dör hatar mig själv och allting. Mår så jävla illa.

Novell

Du sitter ensam på bänken där ni träffades. Med musiken i öronen och vinden i håret känner du dig som en stor kliché. Du är som den där Kent låten. Den där som handlar om att återvända för det var väl något som hände där som förändrade ditt liv. Du har aldrig varit ett så stort fan av Kent. Någonstans i huvudet bakom muffinrecept och förra veckans spanska glosor spelas ett minne som en film om och om igen. Minnet av den första kvällen hemma hos henne.

Du satt på sängen, hon uppkrupen i soffan bredvid sin cd-spelare. Ni hade inte mycket att säga varandra nu när ni äntligen var här. Det hade varit tyst enda sen ni klev in genom den röda dörren till det lilla radhuset på Blomkålsvägen. Huset var stökigt och du hade genast ramlat på ett par kvarglömda sandaletter. Hon fnissade och hjälpte dig upp. Du bad om ursäkt och frågade varför det låg sandaler i hallen. Det var ju ändå november och löven hade ändrat färg och börjat falla för flera veckor sen. Hon svarade att det var sandaletter och lämnade den sista frågan obesvarad. Det var någonting hon alltid gjorde. Lämnade frågor hängande i luften. På något sätt kunde du ana att det var en sorts hämnd på att du hade svårt att avsluta långa meningar. Hon hade irriterat sig på det sen första dagen ni träffats.

Hennes rum var inte stort. Men precis lagom för två trasiga själar som desperat försökte komma på ett sätt att bryta isen, tystnaden.Väggarna var svarta, en av dem hade ett stort fönster man kunde sitta i. Där i hade hon kuddar och ett blommigt täcke. Fönsterkarmen var målad i mörkgrönt. I ett hörn stod en säng med bredden 103cm. Hon hade ett antikt sängbord i någon murken färg. Det var repigt, precis som hon. Soffan, som var en gammal fransk soffa i brun klädsel, stod bredvid fotändan av sängen. På ett väldigt litet skrivbord som matchade sängbordet stod det en CD-och LP-spelare. Under skrivbordet fanns det två backar fulla med skivor av olika storlek och ålder. Av alla de skivorna så valde hon att spela Kent. Fast vem kan klandra henne? Hon var allt de sjöng om. Ensam, förvirrad och krossad i tusen bitar. Än så länge var väggarna tomma men de skulle snart fyllas av bilder målade av dig. Det svarta skulle ersättas av färgsprakande i oljefärg och akvarell.

Så där satt du. Du var så liten i hennes ännu mindre rum. Ni sa nästan ingenting. Bara lyssnade på tonerna av moll gitarrer. På något sätt kunde det inte ha blivit bättre.

Du hoppar två år fram i tiden och hamnar i nu. Du hamnar på en bänk, sittandes i den sista sommarvärmen. Minnena spelas upp på repeat innanför kraniet. När du känner att någon smyger armarna omkring dig kan du inte låta bli att le. Ett par mjuka läppar mot din hals och lyckan sprider sig som eld genom din sommarbruna kropp. Du vänder dig om och möter läpparna.


Beatrice Heikkilä 9k

Tomt

Jag vill leva som i en bok. En Anna Gavalda. Men Frankrike är så fruktansvärt långt borta. Mina tankar är alldeles för unga och min svaghet inte vacker som på film. Jag ska prata Franska och allt ska låta sådär underbart sorgligt.

När jag blir stor ska jag bli vackert trasig.

Randomness?

Jag förstår inte. Vad hände med komunikation? Jag känner mig så jävla utelämnad när jag läser vad du tycker på din blogg. Och jag vet att du kommer se det här och jag ber dig, brätta för mig. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Det blir ju bara fel. Det har ju alltid blivit fel när jag har sagt eller gjort något. Så jag väntar, gör ingenting så får du välja, vad ska jag göra för att inte göra fel. Är så förvirrad.

Åker till bokmässan i Göteborg i helgen. Ska bo på hotel med Elin och hennes familj, och så går vi på bokmässan i två dagar, äter ute och sådär. Lars Winnerbäck kommer tydligen dit. Ska bli fint.
Är så himla trött. Har jättemycket att göra i skolan och på måndag ska jag ta mopedkort (fett!) och har aldrig kört moped i hela mitt liv! Känns sådär. Har prov och läxor. Ser fram emot att komma tillbaka ifrån praon. Ska göra det bästa repotage jag någonsin gjort, bra upplägg med bra bilder och intervjuer. Ska dessutom göra ett musikarbete då. Om låten Army of Dreamer med Broder Daniel. Myser.
Det var väl inte mycket mer. Känns som att jag bara kräks ut randomness på den här bloggen. men vad annars ska man göra. Allt rullar på, idrott tar mitt liv, nästan. Skitsamma. Hejdå.

Ångrar allt

Ska bli så jävla skönt att lämna Huskvarna och bo i stockholm. Rusningstrafik, operan och Elin. Det blir mycket fika och bara ta det lugnt. Reflektera och fundera. Kommer sakna Sofia så att jag dör, men kan ju alltid ringa på kvällen. Älskar att åka bort. Ska verkligen njuta av att vara härifrån. Allt här är uppochner och inte som jag trodde. Jag är besviken. Ledsen. Det blev fel och vissa är falskare än jag trodde. Men det finns inget jag kan göra mer än att glömma. Ska ta reda på mig själv i vimlet nu.
Läser en underbar bok av Anna Gavalda. Hon är så himla mysig.
Gick hem ifrån Sofia idag och mötte hösten. Trodde inte den var här men löven hade fallit.
Två veckor kvar tills jag åker, två veckor kvar med funderingar och ute lämnande.
Ikväll blir det läsa och dricka te. Har ingen aptit. Ska sluta hata. Måste koncentrera mig på dem jag gillar. Älskar. Ska börja visa vad jag känner. För alla. Sluta fundera och vara rak. Måste radera smset med. Men inte än. Kan inte riktigt än. Men snart. förstörd.

Love

Har fyllt femton och i fredags hade jag tjejmiddag.
Det var asmysigt och vi var uppe till fyra och skratta ihjäl oss. Älskar mina vänner.